Tvåbarnspappan Ari-Martti Hopiavuori hade inget att falla tillbaka på när han blev sjuk. Förra julen räddades av ett Jul i sinnet-presentkort.

I Finland finns det enligt uppgift upp till 150 000 barn som lever i fattiga familjer. Bakom familjernas låga inkomster finns många faktorer. Av ensamförsörjarfamiljerna räknas var fjärde som låginkomsthushåll. Familjernas pressade ekonomi orsakas också av arbetslöshet, arbetsoförmåga, problem med hälsan samt till exempel överskuldsatthet.
Trots att ekonomiska bekymmer är vanliga även i Finland är de alltid problematiska och i många fall ger de också skuldkänslor.

– Det är nog en stor stressfaktor att man hela tiden är tvungen att räkna om pengarna räcker till mat i slutet av månaden, säger Ari-Martti Hopiavuori.

– Min ekonomi ser ut som så att om jag och pojkarna går på pizza en dag så äter vi billigt hemma i slutet av veckan. Resor och annat som är dyrare, som nöjesparker, får vi avstå.

Att tala om pengar ger inte mer pengar, men att tala om penningbekymmer kan göra det lättare och kan kanske sänka tröskeln att söka hjälp. Därför vill Hopiavuori tala om sin situation. Det stigma som är förknippat med penningbekymmer måste vi bli av med. Alla är verkligen inte sin egen lyckas smed, åtminstone inte ensamma, så mycket har Fru Fortuna nog att säga till om i en människas liv.

Åter på studiebänken

Hopiavuori, 38, bor i Vanda och är studerande, specialist på datasystem, medborgaraktiv och tvåbarnsfar. De två sönerna, födda 2008 och 2010, bor varannan vecka hos mamma och varannan vecka hos pappa. Paret skilde sig år 2014.

– Vi kör vecka/vecka och på sommarlovet har pojkarna varit hos den ena i två veckor i sträck. Julen och helgerna har vi vartannat år, säger Hopiavuori.

I praktiken innebär det att Hopiavuori är ensamförsörjare varannan vecka. De veckorna satsar han fullt på, men ekonomin är tajt. Efter att ha blivit utbränd har Hopiavuori levt ett år på sjukdagpeng och utkomststöd.

År 2011 utexaminerades Hopiavuori som datasystemsspecialist. Efter att ha jobbat med visstidsanställningar och inom en annan bransch i några år fattade han år 2015 beslutet att börja studera till ingenjör inom data- och kommunikationsteknik vid yrkeshögskolan Metropolia. Beslutet motiverades av en önskan om att göra mer intressanta och bättre avlönade jobb men också av familjesituationen.

– På föregående ställe var arbetstiderna än det ena, än det andra, så det var i praktiken omöjligt att fortsätta där. Studielivet går bättre att kombinera med hemmets tidtabeller och för mig passade det bra att fortsätta senare på kvällen.

Studierna löpte väl tills Ari-Martti Hopiavuori blev sjuk.

– Sommaren 2019 började jag skriva mitt examensarbete, men i november började jag må illa så fort jag tittade på datorskärmen. Jag hade stressat så mycket att jag fick burnout. Jag konstaterades också ha ADHD, vilket förvärrar belastningen av stress ytterligare, berättar Hopiavuori.

– Nu har jag mediciner för det och har börjat gå i terapi för att lära mig att inte stressa för mycket. Målet är att jag kan återuppta mina studier i januari och bli färdig ingenjör i juni. Efter det tror jag att jag får jobb igen.

Förmånliga alternativ

Hopiavuoris nuvarande bostad är en HOAS-studiebostad och lyckligtvis mycket förmånlig, så bostadsstödet täcker hyran. Den lilla trerummarens 60 kvadrat räcker bra till för tre personer.

Allt som inte är nödvändigt har strukits från shoppinglistan och i matbutiken försöker Hopiavuori utnyttja erbjudanden. Restaurangbesök förekommer just inte. Hemma lagar familjen makaroner och köttfärs, ris och kyckling – basmat till förmånliga priser som pojkarna tycker om.

Den äldre sonen spelar innebandy, så Hopiavuori stödjer hans hobby med frivilliginsatser genom att vara lagets kassör och som funktionär vid spel. Båda pojkarna älskar att spela datorspel. Hos mamma spelar de konsolspel och hos pappa på pappas dator.

– Barnbidrag och underhållsstöd går till min exfru så vi har kommit överens om att hon sköter pojkarnas telefoner. Pojkarnas bussbiljetter betalar vi till hälften och ungefär en gång om året försöker jag vara med när det behövs något större, som en cykel.

Kollektivtrafiken i Vanda fungerar väl och om somrarna kan man ta cykeln. Bil har Hopiavuori inte haft på flera år. I dagsläget skulle han inte ha råd att ha bil, men det är också en fråga om värderingar.

– Jag skaffar knappast egen bil ens när jag har jobb igen. Om man bara behöver bilen ett par gånger om året så kan man till exempel hyra. Det är en ekologisk fråga.

Hopiavuori har samhällsengagemang som hobby. Idag är han ordförande för skilsmässoföräldraföreningen Hyvä erovanhemmus ry, Piratpartiet samt föräldraföreningen i sönernas skola.

Räddande julklapp

Trots att hans situation är ekonomiskt trängd framhåller Hopiavuori att han inte vill ge intryck av att hans liv är ett lidande. Det gäller att räkna efter noga och något extra har de inte råd med, men han har alltid roligt med sina pojkar. Och det går mot det bättre. För ett år sedan var det däremot tungt.

Hopiavuori hade precis blivit sjukskriven och det tog sin tid att få sjukdagpenningen att gå ihop med övriga inkomster. Pojkarna skulle fira jul med pappa, men pengarna var slut. Staden konstaterade att julens utgifter inte är en grund för särskilt utkomststöd.

– Då såg det hotfullt ut att det var väldigt knappt med julpengar. Jag hade inte en cent extra.

Räddningen var ett presentkort från insamlingen Jul i sinnet, som Hopiavuori fick via Vanda stads familjearbete.

– För presentkortet kunde jag köpa julmaten. Morots- och kålrotslåda lagade jag själv från grunden, jag kokade risgrynsgröt och fruktsoppa. Med pojkarna bakade vi pepparkakor och julstjärnor. Själv deltog jag då i veganutmaningen, men åt pojkarna köpte jag en liten kalkonrulle. Noga fick jag räkna alla slantar, men det var ingen jul i brist. Jag hade till och med råd med julklappar åt dem.

– Det kortet behövde jag verkligen. Det kändes som att det räddade livet på mig!

Text: Kimmo Holopainen
Bild: Petri Mulari

Artikeln har publicerats i Hjälpens värld av Finlands Röda Kors