Leia Alapuranen, 20, är idag mest nöjd med sitt liv och sina val. Under åren har hon emellertid varit tvungen att fatta till och med stora beslut utifrån vad familjens pengar räcker till.
När jag var åtta år gammal och mina föräldrar skilde sig insåg jag att mamman inte har så mycket pengar. Pappan hade relativt bra inkomster men mamman hade det inte, vilket märktes tydligt exempelvis i matvanor.
Mamman flyttade annanstans cirka ett år efter skilsmässan och jag och min storebror stannade hos pappan. Vi tillbringade skollov och veckoslut hos mamman och åt där oftast kycklinglår med ris. Något finare fanns knappast, för kyckling och ris var de billigaste rätterna hon hade hittat.
När vi firade jul hos mamman tillredde vi nog själva lådor och annan julmat. Vi fick också hjälp utifrån; om jag minns rätt så fick vi presentkort från kyrkan för att kunna köpa mat till julbordet.
Under julen märktes bristen på pengar också på att jag och min bror inte fick så många julklappar från mamman. Vi fick dem nog från andra släktingar och ibland hade någon gett saker till mamman som hon sedan gav vidare till oss.
I regel störde det mig inte att julklapparna inte på riktigt kom från mamman men emellanåt retade det mig att jag exempelvis inte fick just den telefon som alla mina kompisar hade. Jag förstod nog varför och ställde inga frågor – jag visste att mamman inte kunde göra något åt det.
***
När jag bodde hos pappan blev jag mobbad i skolan, i synnerhet på sjuan. Det berodde inte direkt på bristen på pengar men i bland fick jag också kommentarer på min klädsel. Om mina skor var lite slitna gapade folk åt mig.
Mot slutet av högstadiet flyttade jag helt till mamman. Mobbningen upphörde i den nya skolan och jag hittade åter min skolmotivation. Mina tonår var dock ganska hårda på alla sätt.
Efter högstadiet började jag studera till närvårdare vid ett yrkesinstitut. Det är en stor grej som bristen på pengar har påverkat i mitt liv: jag skulle ha velat gå på gymnasium men visste att vi inte har råd och att gymnasiet är jättedyrt. Därför valde jag yrkesstudier.
Det var helt mitt eget beslut. Jag ville inte tala om det med mamman, eftersom hon skulle ha sagt att jag ska studera precis vad jag vill och att det ordnar sig nog. Men jag visste att det inte var fallet. Jag kände nog branschen som min egen men är fortfarande lite ledsen för att det inte blev några gymnasiestudier för mig.
Just nu studerar jag drama och skådespelarkonst. Jag drömmer om att kunna hjälpa ungdomar, och varför inte vuxna också, antingen genom konst eller som sjukskötare.
***
Jag tycker att det effektivaste sättet att hjälpa mindre bemedlade familjer är just betalningsförbindelser till affärer, vare sig för mat eller nya vinterkläder. Det är många insamlingar och aktörer som tar emot donationer och bidrag. De delas ut till familjer som inte har råd att köpa exempelvis julklappar, kläder eller helt vardagliga förnödenheter.
Jag och min familj fick många gånger också delta i läger som ordnades av den tredje sektorn. Där fick vi bada på spa eller uppleva livet på en lantgård – alltså något sådant som vi annars inte hade haft råd med. På läger fick vi tillbringa kvalitetstid tillsammans utan att behöva tänka på matlagning eller städning.
Där träffade vi även andra mindre bemedlade familjer som vi blev vänner med och som gav oss kamratstöd. Som mindre bemedlad känner jag att jag inte är helt delaktig i samhället. Därför ger det mycket glädje i livet att få träffa andra i samma situation!
Det är fint att man idag talar mer om bristen på pengar. Ändå tror jag att även om många vet att fattigdom finns och att man ska hjälpa de mindre bemedlade, är det få som verkligen gör det. Många har mycket extra kläder och annat onödigt liggande i skåp, saker som kan vara väldigt viktiga för en mindre bemedlad.
Därför orkar jag ständigt påminna mina nära och kära om aktörer som tar emot donationer och förmedlar dem vidare till behövande. Det sägs ju att ens skräp är en annans fynd.
Även om jag som ung ibland skämdes för att ta emot hjälp utifrån har jag aldrig betraktat oss som vanlottade på grund av att vi inte hade pengar. För det mesta var jag bara tacksam för att det fanns aktörer som exempelvis hjälpte oss att få en god jul.
Med intäkterna från Röda Korsets och Mannerheims Barnskyddsförbunds insamling Jul i Sinnet köps totalt 28 000 presentkort på mat till mindre bemedlade barnfamiljer i Finland, för att alla familjer ska ha råd med en julmiddag.
Delta i insamlingen: